The mörk side

Jag är inte informatör.
Jag är INTE informatör!
Vaknar svettig med lakanet runt halsen.
Snart är jag där.
På andra sidan.
Äh, vet inte om jag gör för stor grej av det.
Men vi snackar inte längre redaktion här.
Vi snackar näringslivet.
Visst, visst, titeln är redaktör, inga presskontakter, cheferna bedyrar värdet av det fria ordet, arbetsuppgifterna beskrivs som redaktionella.
Fast journalist är man inte.

Så jag tänker så här:
På mitt nuvarande jobb går vinsten av mitt arbete (alla kan väl sin Marx?) till ett par gubbar och en stor koncern. Privata ägare. Som blir rikare.
På mitt nya jobb går vinsten till... trumvirvel... er!
Jäpp. LKAB är statligt ägt till 100 procent. I fjol skottade man in en halv miljard i vinst till ägaren. Alltså staten. Alltså till er. Oss. 500 miljoner.
I år blir den totala vinsten den tredubbla. Borde ge tredubbel utdelning.
Räcker detta för att döva eventuella samvetskval över att lämna det ädlaste av yrken?

Jag summerar.
- Inte längre journalist.
+ Klirr i statskassan.
+ Världens vackraste stad.
+ Fjäll.
+ Frisk luft.
+ Hus.
+ Fri sjukvård.
+ Bastu.
+ Fri tandvård.
+ Skidor.
+ Personliga tjänstehörselkåpor.
+ Mormor.
+ 8 mil till stugan, inte 175.
+ Underjordstillägg 6 kronor per timme.

Okej.
Det är värt det.