Ont i morgonen

Vaknade med diarré.
Vaknade av diarré.
Det var en dålig start på dagen, och än så länge har det inte tagit sig.
Jag har inte, som Seb, träffat någon Maria som säger att vi ska gå ut och dansa.
Att vi ska gå ut på gathörnen.
Och Seb, min vän, vi har pratat om det här, att jag länge har ansett mig bättre än dig på att hitta livets ljuspunkter.
Fel.
Bättre på att njuta av dem.
Fel.
Bättre på att nöja mig med dem.
Rätt.
Låta dem bli Meningen, medan allt det andra får flyta på. Livsuppehållande.

Ett segelflygplan kan ta sig hur långt som helst om det bara träffar på en uppvind emellanåt.

Det finns massor av uppvindar.
Som Dendärnyalåten med Death cab for cutie, som en resa över polcirkeln, som en perfekt smash, som en melodika och en gitarr och tusen röster som drar åt samma håll, som Doppler och Antonsen och Kaizer och Börretzen, som senap och skinka, som E när hon ler, som araber och nejlikor, som jord under naglarna, som glada minnen och ljusa planer, som Viggen på böljan.

I dag känns mitt jobb också som ett nissejobb. Jag pruttar med fingertopparna på tangenterna.
Men magens innehåll börjar anta en fastare form. Pruttarna får substans.

Och allt kommer att bli bra.