Herr Halvmesyr och Maria, den vänliga vinden.

I några dagar nu har jag återigen ältat det gamla fuktskadade mantrat som förföljt mig hela den fria delen av mitt vuxna liv. Vad ska det jag gör nu kunna leda till för gott? Om jag gjorde det här i all evighet, skulle jag gilla det då? Kan det inte faktiskt vara så att något annat skulle kunna vara roligare? Min gamla jagvetintevadjagskagöranärjagblirstor-obsession har fått såna proportioner att jag redan flera gånger uppgivet utropat mig själv till Mannen som aldrig valde. En nissetjänst framför en skärm där jag hjärtlöst trycker ur mig lite tecken och symboler som ska göra att de lönnfeta, gråagubbarna kan fortsätta att göra ingenting fast lite mer effektivt. Det är kul för att jag får anstränga min korsordshjärna lite grann, brukar jag övertala mig själv. Men herr Halvmesyr lyckas ju inte ens förmå sig att motionera sina logikmuskler under dagarna utan pruttar bara ur sig det som sitter längst ut i fingrarna och kommer hem rastlös som en hund som inte fått gå ut, missnöjd och skamsen över den doftlösa soppa som är det enda han lyckats koka ihop, men funderande och reflekterande. Hela tiden känns det som om det finns där. Som om det bakom nästa reflektionskrön gömmer sig en lösning. En idé som lyser "JA" så klart att det inte går att ifrågasätta. Men aldrig når jag dit. Hittills har jag aldrig nått dit. Men jag tänker och tänker. I det elektroniska stämpelkort som min geggiga hjärna själv kletat av sig plitar jag idag med dåligt samvete över min ineffektiva arbetsdag dit de dryga 8 timmarnas avdmonade stirrande som jag spenderat vid mitt skrivbord. Den tropiska stormen Maria böjer och knakar träden så att jag inte vågar annat än titta upp för att vara beredd ifall en gren skulle gå av. Jag lägger mig i soffan. Karin föreslår havet. Jag hoppas hon ska ändra sig och drömmer om att slumra framför Simpsons. Jag slumrar utan Simpsons. Blir väckt och övertalad.
Näset.
En annan bil står på parkeringen. När vi öppnar båda dörrarna samtidigt blåser ett papper ut. Jag rusar efter. Jag har aldrig sett ett papper flyga så fort ut ur en bil. Så fort och så långt. 300 meter längre bort ser jag att det är vägbeskrivningen till Adam i Årbol. Den andra bilen är en gubbe som övningskör på den tomma parkeringen med sin thailändska fru. Vinden tvingar långsamt en tremetersbjörk till marken. Rädda i skogen för träd och på stranden för sandmoln kommer vi upp på klipporna som är knottriga av gåshud. Och det blåser. Var är göteborgarna? Maria river i mina kläder. Vi skriker, skrattar, hötter med näven. Maria tjuter av glädje. Vi delar på två lyxpraliner som morfar låtit skicka från Cahors. Jag kissar i storm. Men var är göteborgarna? Det är den bästa dagen någonsin. Microsoft, betong, supernanny, strängfysiker och krokslätts pizzeria har blåst ut ur mig utan att lämna spår. Snabbt och långt som en vägbeskrivning ut ur en bil. Jag spinger inte efter. Det är först när jag hoppar så Ericsson faller i marken och flyger åt tre olika håll som jag börjar springa. Men han gjorde det bara på skoj, så vi skrattar tillsammans. Jag tror inte Maria har märkt att hon blåser rätt igenom mig. Locket på den där guldtankekistan vid änden av reflektionens regnbåge har blåst upp och avslöjat sitt falska innehåll av gröna, silikonvackra skogsrår, som en krämig sparris- och kantarellsoppa med en avslöjande texten om glutamat, härdat fett och blodfläckad palmolja och jag kommer på att jag nog inte har andats sen den där torsdan när vi förlorade korpen med 9-0 och drog och badade efteråt fast vi hade så bråttom. "Jag tänker alltså är jag". Vem fan hittade på det? Jävla clown.