Jag blottar min själ. Hugg!

Eftersom jag burit mig illa åt och åthutat besökare på vår blogg samt trott att dom varit störiga när dom i själva verket bara ville delta i våra diskussioner och främja Det Goda Samtalet bjuder jag nu på självspäkning.
Det här är, och tro mig, det finns ett digert arkiv att gräva ur, mitt kanske sämsta ögonblick som människa:

Jag hade bestämt mig för att spela golf hemma i Figeholm.
Det är ett litet samhälle på 900 personer där alla känner... ja så gott som alla.

Kruxet var att jag inte fått mitt gröna kort, jag hade klarat proven men inte betalat in medlemsavgift i någon förening.
Alltså får jag inte spela golf.

"Men man kan ju skriva att man är medlem, typ", tänkte jag och hängde med min kompis som hade klubbor.

I klubbstugan betalar vi 100 spänn för en nio-håls-runda och jag skriver slarvigt efter mitt namn "Grönhögens Golfklubb".
Den ligger på Öland och är en typisk brevlåde-klubb.
Alltså, det är billigt att vara medlem så dom flesta som är medlemmar där är folk som bor i andra ändar av landet och snålar in.

Vi går ut och slår några hinkar på rangen. Då kommer plötsligt kvinnan i receptionen ut.
- Anton Berg, är det du?
- Ja?
Jag vänder mig förvånat om.

- Kan du komma hit lite?
- Okej.
Jag går, fortfarande förvånad, men redan nu fylld av onda aningar, tillbaka till klubbhuset.

- Du skrev att du var medlem i Grönhögens GK?
- Ja?
- Jag har ringt dom å dom säger att dom inte känner till någon medlem med ditt namn.

Shit.

- Öhh, vad konstigt.... Men jag har ju fått ansökningspapprena, jag skrev på dom i går och la dom på lådan innan fyra!
- Vad menar du?
- Alltså, jag skickade in papprena igår, det kan ju vara så att dom inte har hunnit få dom än?
- Vad för papper?
- Ja, där man fyller i att man vill vara medlem, det kanske är något strul med pengarna, dom kanske inte fått dom på kontot än?

Hon betraktar mig noga.
Sen säger hon till slut:
- Står du och ljuger?

Jag svarar det enda som jag tycker att jag kan svara i en sån här situation:
- Näe, var skulle jag ljuga om en sån här sak?

Allt slutar med att jag tar mina klubbor och åker därifrån utan att spela. Nu kommer jag aldrig mer att kunna visa mig där igen.

Jag hör fortfarande, så här två år senare, hur hon låter när hon säger:

- Står du och ljuger?