Från det ena till det andra
"Hej, jag heter Anthony and the Johnsons."
TV kan verkligen bjuda på tvära kast. *hehe*
Först Anthony, mannen med världens vackraste röst. *sant!*
Och så bytte man kanal. *tråkigt*
Och där. *gissa?*
Idol 2005.
SNACKA om nerköp. *hehe*
posted by Thomas Pihl @ 22:56
24 comments
24 Comments:
Jag såg Antony på KB i Malmö för några månader sedan - en av de bästa och mest gripande konserterna jag varit på. Jag skrev om den på JSJ (andra texten uppifrån), och popelitisten Mattias Holmberg avfärdade det hela med att det lät som "The Commitments". Jag kunde inte låta bli att gapskratta, för på ett sätt har han rätt... So be it.
Och The Commitments är PER DEFINITION dåligt?
Jorå, jag vet.
I den populärkulturella nutiden finns det mängder av do's och don't's.
Särskilt don't's.
Allt som är, eller kan närma sig, buskis, folkligt, burleskt (Demian), döms utan rannsakan. Det gäller just nu.
Ganska tröttsamt, tycker jag.
(Den som aldrig har hört Anthonys röst kan maila mig så ordnar vi det.)
Nu intar du samma filifjonkiga underifrånposition som Anton gjort till stående signum den senaste tiden. Men för sjunde gången: Det handlar inte om högt och lågt, fint eller fult. Mitt gapskratt efter Commitments-jämförelsen berodde på kontrasten. Och den är - det måste du väl ändå erkänna - enorm, och - det måste du väl ändå erkänna - komisk.
Jodå, kontrasten är jag helt enig om.
Det var inte alls den diskussionen jag ville ge mig in i.
Jag försökte istället byta ämne, och ta upp det där med kanon. Visst heter det så? Vad man "ska" tycka.
"Galenskaparna? Usch!"
Så sa min kollega (som säkert sitter här intill och läser detta. Hejhej!) när hon hörde att de var på gång med en ny film. Det är inte inne att gilla Galenskaparna (buskis) eller Commitments (folkligt) eller Demian (burleskt).
Det är DET jag vänder mig mot, att alla-i-gänget plötsligt tycker samma. Det känns oärligt.
Både Galenskaparna och Commitments var storligen hyllade en gång i tiden, och vad de åstadkom då har ju knappast blivit sämre med tiden.
Hm - jag vet inte vilka gäng du umgås i i Eskilstuna... Men de verkar konstiga.
Filifjonkan här:
Första gången jag såg the Comitments var i åttan. Mitt musikintresse låg fortfarande slumrande.
Jag och tre till var dom enda i högstadiet som tyckte filmen var något att ha överhuvudtaget.
Resten skrattade på fel ställen med mening, uttryckte sin förtvivlan över att det inte var en hollywood-film eller att färgerna var för trista eller rollfigurerna för fula.
Själv älskade jag filmen och MUSIKEN! Jag köpte soundtracket och diggade på pappas stereo, ja det var faktiskt den skivan som fick mig att flytta upp hans stereobänk från -67 till mitt rum.
Jag kommer ALDRIG påstå att comitments var och är annat än en fulländad filmnjutning, både ur ett musikaliskt och sociologiskt perspektiv.
Galenskaparna har gjort så mycket bra sketcher att jag inte ens ids ta deras försvar, det känns för övrigt ganska onödigt här.
Jag hatar predikningar för redan frälsta.
Om sen Tor fortsätter att dela in diskussioner i högt och lågt eller såna som han tycker är intressanta (läs: såna som han påstår sig vinna) får det vara upp till hans höghet Billgren själv att avgöra.
Det ju just det jag inte gör. Delar upp i högt och lågt. Det är NI som gör det. Buhuuu - jag tycker bara om lågkultur, buhuuu.
Nej, nu tycker jag du får sluta klanka på dem för deras enkla nöjen, Tor.
Blanda inte in mig i högt/lågt-debatten
Jag bara tyckte att det är oärligt att såga kategoriskt. Eller nåt.
Nu ska du inte peka finger åt Tor bara för att han inte tilltalas av buskis, Thomas.
Anteckning till mig själv:
Köp Stefan & Krister-boxen till Tor i julklapp.
Ni fäktas mot väderkvarnar. Er självpåtagna underlägsenhet är komisk. Fast jag utgår från att ni driver med mig...
Jag försöker driva med er allihop för att ni tror att ni är osams.
Jag ÄR Don Quijote del Filifjonka.
Tack Sebastian, du lyckades, lite bättre än mig, sätta fingret på det jag försökte säga.
Och, hjälp mig, visst kallas det "kanon"?
För ett par år sedan debatterades ju detta på kultursidorna, hur alla manliga recensenter hyllade Morrisey av gammal vana.
Vår skivredaktör sticker ibland till mig skivor som han vill att jag ska recensera. Tycker det är ganska svårt, men försöker ändå.
Gav en fyra i betyg till det brittiska bandet Elbow. Samma dag fick de en etta i Expressen. Även om jag är helt säker på vad jag tyckte - låtarna var bra! - så sög det till i magen för en sekund.
"Hur kan jag höra så fel? Var skivan verkligen så bra?"
Jo, det var den. I min smak. Finns det något mer komplext än musiksmak, och hur musik låter i olika människors öron? Nej, och just därför är det ju otroligt suspekt när ett och samma band/galenskaperi/buskiseri/ hyllas eller sågast unisont.
Sebastian: Vet vi att Commitments-referensen var en sågning? Jag håller inte med. Det är en komisk kommentar som anspelar på kontrasten mellan Andrew Strong och Antony Hegarty, som blir ännu dråpligare för att deras röster och sångstil påminner om varandra.
Skämtande om kultur förutsätter inte att det ena eller andra skulle vara sämre och lägre. Om jag säger "Shit grabbar, föreställ er Bo Widerbergs regisseringskaos under inspelningen av Viskningar och Rop", och grabbarna skrockar när de tänker sig Erland Josephson och Ingrid Thulin jagandes flygande manuslappar i en högborgerlig park med Bo Widerbergs skånska raspande i megafonen "Filma nu för fan! Filma nu! Skit i ljuset - filma!"
Ett sånt tankeexperiment kritiserar varken Ingmar Bergmans disciplinerade arbetssätt, eller Be Widerbergs kaotiska, utan ställer dem mot varann. Det är en jämförelse.
Thomas: Den konsensus du skönjer är inbillad. Det är inte särskilt ovanligt att till exempel filmer får olika betyg i tidningar. Zozo fick en trea i SDS och en sexa i SvD. Min kollega Thomas Lunderquist sågade Anna Gavaldas bok Tillsammans är man mindre ensam i SvD, medan Sara Danius hyllade den i DN... Detta är exempel som jag bara tar ur luften här och nu, men listan kan bli mycket längre...
Å så bra skrivet Sebban, du satte pricken på.
Det är inte så lätt att det är jag som sätter mig i en underdog-position Tor.
Det är ju hela tiden du som startar dessa diskussioner, och därför sätter ribban.
Precis som Sebban redan skrivit, DU använde ordet popelitist, och DU använde ordet avfärdar.
Sen undrar du varför några här skyndar till Commitments försvar.
Pretty selfexplainin´ om du frågar Thomas, Sebban och mig. Vad det verkar.
Angående recensioner och grupptyck håller jag helt med Seb. Se bara på alla kvällstidningars mastertyckare. Dom kollar ju bara vad utlandet tycker och sen ser dom till att vara bland dom första i Sverige som tycker.
Och VISST, det är kvällstidnignarna, men på samma sätt som löpsedlarna påverkar vår vardag och agenda och känsla över vad som just nu är på tapeten i riket gör även Virtanen, Olsson, Skugge och von Sydow det.
Så jag förstår absolut din känsla av att "alla" tycker samma sak Bilen.
Det förvånar mig att ni lägger en oavkortat positiv värdering i ordet "elistist". Det understryker det underdogperspektiv jag menar att ni koketterar med. Det förvånar mig likaledes att ni uppfattar löpsedlar, Virtanen, Olsson, Skugge och von Sydow diktera villkoren för vad ni ska tycka och gilla. Hur kan du skriva "Alla tycker samma sak", Anton, när jag på rak arm ger dig två exempel där så inte är fallet?
Jamen jag pratar inte om faktiska förhållanden Tor.
Jag pratar om en känsla.
Precis som vi kom fram till i vårt arbete om löpsedlarna.
En löpsedel säger egentligen ganska lite om verkligheten.
Men just eftersom dom är överallt, dom skriker och man inte kommer undan dom (minns din briljanta bild på framsidan med 20-tals damen som försökte värja sig) så tränger dom sig på.
Dom skapar en känsla av att "Det är det här som gäller just nu!"
På samma sätt är det med Virtanen osv.
De männsikor du tar upp Tor, är kanske dubbelt så intressanta, kanske trippelt så genomtänkta, kanske tusenfalt så mycket mer relevanta.
Men ack så anonyma.
Därför kan jag, precis som jag avslutade förra inlägget, förstå att Bilen känner att "alla" tycker likadant.
Ett bra exempel är ju senaste hajpen runt the Magic Numbers. Har NÅGON vågat dissa dom offentligt?
Vad är The Magic Numbers? Jag har tydligen inte läst på i min preferensmanual... Ändå lever jag. Otroligt.
Skriver Filip Hammar?
OM! Jag minns särskilt en gång i Göteborg när Sebastian blev rasande över en krönika där han uttryckte sig förklenande om jonglörer.
Efter fyra veckor bland hippie-wannabees i södra Asien kan jag nästan förstå vad han menade med den krönikan.
Jag börjar bli borglig och odla en begynande aversion mot flum.
Passar perfekt till min nya Liljeholmslook.
Skicka en kommentar
<< Home