Billgren besatt och intressant

Goda recensioner i Svenska Dagbladet idag, minsann. Stefan Spjuth gillar våra program. Han är i och för sig lite elak mot Tove...

P1:s femte sommarserie, som började i måndags, heter Skärgård. Att fyra av seriens fem program utgår från Stockholms skärgård (på fredag åker vi till Kalmarsund och hälsar på ålkråkan och ålfiskaren som betraktar hans flykt med smala, ogina ögon) beror inte så mycket på att Sveriges Radio bor i huvudstaden som att det strängt taget bara finns en skärgård värd namnet. Utanför Göteborg och norr därom finns krabbor och uppskjutande stenar, men knappast någon skärgård att tala om. Det ska vara Strindberg och Rinaldo, skrockande ejdrar och ångande baldrian och över den romantiskt solglittrande fjärden ska Ulf Björlins toner dansa fram likt en våryster flicka. Jo, skärgården väcker känslor - inte minst av
det lokalpatriotiska slaget.

I det första programmet fick vi passande nog möta en kartograf, för vem om inte kartografen kan säga var skärgården börjar och slutar? Lars Granath ritar sjökort och skriver guideböcker. Metoderna han använder är "fuskigt bra" jämfört med äldre tiders förfaringssätt: med flygfoton och ekolod har han uppdaterat data som i vissa fall inhämtats med hjälp av roddbåt och handlod för så länge som 150 år sedan. I själva verket är det förbjudet för privatpersoner att loda och mäta i skärgården och publicera sina resultat, Åke Janhem blev åtalad på sin tid eftersom hans böcker om ostkustens färdleder ansågs avslöja militära hemligheter. Granath berättar att han dock har ett gott förhållande till Sjöfartsverket, som ser på honom som en civilspanare, men en nyttig sådan. Hans precisa, färska sjökort har gjort skärgården större, det vill säga mer tillgänglig, men eftersom båtfolket sprider ut sig har det inte inneburit ett ökat slitage, vilket också tillsyningsmännen intygar.

Tisdagens program, En klassresa i tiden, handlade också om tillgänglighet. Tove Leffler och en manlig bekant begav sig ut till Rånö, för att spåra upp och slutligen, i en infantil telefonintervju med Skärgårdsstiftelsens vd, återkräva den sociala omtanke som en gång i tiden lät obemedlade familjer avnjuta sommaridyllen i subventionerade stugbyar, men dessvärre var det stundtals svårt att avgöra om radion utsände ett reportage eller en kryptisk ljudinstallation - mest påminde inspelningen om den sortens försmädligt frasande och obegripliga telefonsamtal du kan få från någon som har mobilen i fickan och ringer upp dig av misstag.

I gårdagens program, med det fyndiga namnet Beredskapsspåren, fick vi återvända till beredskapsåren, då Kronan genomborrade skärgårdens urberg och riktade kanoner mot de hotfulla ostliga skyarna - tyska trupper fick dock transitera i fred framför piporna. Ännu en ful fläck på den svenska neutraliteten, tyckte en marinhistoriker. I dag finns inget kustartilleri, och
anläggningarna monteras ner. Turligt nog verkar det som om ett och annat eldrör får stå kvar, som ett militärhistoriskt minne, men också som ett exklamatoriskt monument över sin egen tystnad.

Äventyret fortsätter... Jag mixar ihop det sista programmet nu, det som handlar om Sjöräddningssällskapet (sänds på onsdag). Jag spelade in det i Smögen, och jag älskar deras dialekt. Det är som att vara INNE I Ålefeskarns Vals när man står och lyssnar. Helt underbart.

Jag var på radion och spelade in mina prator innan idag, och teknikern hörde att jag omtalade Balladen om Briggen Bluebird av Hull.
- Visste du att Thåström har spelat in den?
- Ja, det är den jag använder i programmet - den är skitbra...
- Aha - det är jag som spelar syntar på den inspelningen...

Hans Åkerhjelm, minsann. Numera filmmusikkompositör. Och teknikervikarie på radion. Han berättade om Björn J:son Lindhs musik till Mannen på taket, om Thåström, och hur Lennart Wretlind inte trodde honom när han sa att han spelade alla instrumenten själv på demolåtarna han skickade in till P3 på 80-talet. Ibland bjuder jobbet på oväntade möten.