Rakbladsvass smärta
I Sundsvall såg jag en, i Kiruna tre. I kön till vårt autograftält i Trollhättan stod två.
Tjejer. 10-13 år gamla. Med armarna fulla av elaka röda ärr. Ärr av vassa rakblad. Ärr av ängslighet. Ärr av hål. Något som saknas.
Vad är det? Kärlek från vänner? Kärlek från föräldrar? Omtanke från en syster? Kramar från en bror? En kille som kysser?
Eller är det en känsla av att inte duga? Att inte få vara med? Att inte känna sig hemma därute i livet?
Något är det som fattas i alla fall.
I tidningarna skrivs det massor om mediesamhället, att bilden av tjejer är så skev, att unga tjejer jämför sig med Rosingar, Gynningar å Emmor å hellre vill vika ut sig än att gå på universitet.
Samma tidningar lyfter sedan fram några Emmor, några Gynnignar eller kanske några Rosingar som veckans babe eller veckans date eller veckans kändisflickvän.
Veckans hån mot 1000 och åter 1000 tjejer?
Jag vet inte. Jag ser bara det jag ser. Det är så svårt med samband. Vad är orsak och vad är verkan?
Att tjejerna som syns i rutan och i pressen inte har armar med ärr efter ångesten betyder ju inte att dom själva mår lika perfekt som deras tänder gnistrar.
Eller att dom skapar ångest.
Men ångesten finns där och det är bland tjejerna man kan se den. Det gör ont att se.
Jag vill bara säga något. Som att det går över. Livet blir kanske inte bättre men man blir bättre på att leva det.
Häng i allihopa. Bakom nästa hörn väntar kanske inte La Dolce Vita men väl en vacker soluppgång, eller en fantastisk låt på radion, kanske ett oväntat leende på en oväntad person, kanske kanske kanske händer det något som du kan spara som ett bra minne att komma ihåg.
Samla dom goda dagarna.
Men det låter ju helt jävla frireligiöst. Och vem är jag att predika?
Inte fan vet jag.
Jag vet bara att det gör ont i mig när jag ser ärren. Hur ont ska det då inte göra i de som skär?
3 Comments:
Jag förstår inte heller vad de håller på med.
Varför.
Har inte nog insikt att gissa varken i den ena eller andra riktningen.
Men efter att ha levt i 27 år blir jag allt mer noga med att uppskatta en snygg funkisbyggnad, en kall öl efter en jobbig arbetsdag, eller en solsnöig dag på Hjälmarens is med mina bästa vänner.
Tror inte att livets lycka består i så mycket annat än summan av de små, underbara, delarna.
Det har alltid funnits ideal. Det har alltid funnits människor som inte har uppfyllt idealen. Skar sig smalbrudar på 1800-talet när man skulle vara rultig? Jag tror inte det. Jag tror att det är att förenkla genom att försöka förklara genom de smala modellerna. Jag har aldrig uppfyllt något ideal. Aldrig. Men jag har aldrig skurit mig annat än av misstag. Varför? Alltså var exakt finns förbindelsen mellan "SNYGG BRUD PÅ REKLAMPELAREN" och "JAG MÅSTE SKÄRA MIG"? Jag ser det inte. Det måste finnas något annat.
Det är inte idealen det är fel på. Skillnaden på idealen och verkligheten ska kunna vara hur stor som helst! Verkligen hur jävla stor som helst. Problemet är att barn och ungdomar inte uppfostras och uppmuntras till att bli självständiga individer. En person med gott självförtroende och självkänsla kan konfrontera hur många olindaläppar som helst utan att ens tänka morakniv. Individen måste stärkas. Konfromismen och kollektivismen måste bekämpas. Ty det är dessa farsoter som skapar prestationsångest och panik. Om alla barn och ungdomar skulle uppfostras till självständiga individer, skulle de också lära sig uppskatta värdet av andras individualitet - och då skulle problemen med mobbing, rakblad och hetsätning vara ett minne blott...
Kanske det Tor. För det är ju inte en snygg bild på en snygg brud som är problemet utan att ALLA bilder på framsidan av både kill- och tjejtidningar har snygga brudar.
Och tidnignar uppmanar hela tiden tjejer att bli smalare, snyggare, tajtare och ha större bröst.
Kollektiv skönhetshets. Precis det du är inne på.
Jag skrattade första gången Robban sa: Den som kan vara glad åt lite har mycket att vara glad åt.
Men, precis som du skriver Thomas, så ligger det ju en hel del i det.
Skicka en kommentar
<< Home