Sverige åt svenskarna!

Jag vaknade av att Karin ringde från en konferens i Uddevalla med kulturskolan och bad mig rädda Clematisen från balkongen.

Det låter ju kanske oskyldigt men jag ska ge er hela historien:

Vi kom hem i söndags efter en vecka i Biarritz.


Sommarvärme, kantiga klippor, sol, fyrar, väldiga berg, gamar, hav, vågor, grönsaker och frukt med smak, grannens rödvin till lunchen, bad i vågorna, solen går ner i havet, stenhus, tanter med väskhundar, drömmen om den perfekta surfvågen - ja, ni vet, allt det vanliga. Piloten låter skadeglad när han berättar att det är quatre grader varmt vid destinationen. Men vi panikar inte. Vi diskuterar hur flytten ska genomföras, men vet egentligen att det faller på att jobb, vänner och en väldigt förmånlig hemförsäkring är för svåra att lämna. Vi uthärdar. Vi förhandlar upp temperaturen något mot att vi får klassiskt göteborskt sidledsregn. Vi uthärdar. "Det kan vara mysigt med mörker". "Vi får hitta på en massa roliga saker med våra vänner ändå".

Men i morse!

Jag klev ut där - helt oförberedd - i morgonrocken. Det blåser is och ondska in under slagen, turbulerar förbi bröstet, ner över magen samtidigt som upp, genom skallbenet och in i hjärnan. En röntgenvind av kyla som blåser rätt igenom kroppen men lämnar små, små, små iskaktustaggar i alla organ den passerar. Kraniet krymper till hälften av kylan och trycket får hjärnan att sluta fungera så att lämmeltåg av jävulska vintermikrober med isborrar kan ta sig obesvärat in genom den vidöppna fontanellen och sätta igång och sprida pimpelhål av skräck över syn- och logikcentrerna. En enda liten borr kanske inte skulle märkas så mycket, men när de börjar skruvas in i dig från alla håll samtidigt! Motorikcentrat är apatiskt och helt onåbart och de minnesceller jag håller allra mest av flyr i panik och protest ner mot halsmynningen, slinter på den glatta matstrupen och dör frätdöden i en exeptionellt sur och bitter magsäcksmiljö.

Och sen. Insikten. CLEMATIS ÄR EN KLÄTTERVÄXT!

Clematis har haft den goda smaken att slå knut på sig sig själv runt balkongräcket. På två hundra ställen.

Det var därför grannarna i morse vaknade av rasistiska slagord och ett hjärtskärande dödsångestvrål.