onsdag, november 01, 2006

Sverige åt svenskarna!

Jag vaknade av att Karin ringde från en konferens i Uddevalla med kulturskolan och bad mig rädda Clematisen från balkongen.

Det låter ju kanske oskyldigt men jag ska ge er hela historien:

Vi kom hem i söndags efter en vecka i Biarritz.


Sommarvärme, kantiga klippor, sol, fyrar, väldiga berg, gamar, hav, vågor, grönsaker och frukt med smak, grannens rödvin till lunchen, bad i vågorna, solen går ner i havet, stenhus, tanter med väskhundar, drömmen om den perfekta surfvågen - ja, ni vet, allt det vanliga. Piloten låter skadeglad när han berättar att det är quatre grader varmt vid destinationen. Men vi panikar inte. Vi diskuterar hur flytten ska genomföras, men vet egentligen att det faller på att jobb, vänner och en väldigt förmånlig hemförsäkring är för svåra att lämna. Vi uthärdar. Vi förhandlar upp temperaturen något mot att vi får klassiskt göteborskt sidledsregn. Vi uthärdar. "Det kan vara mysigt med mörker". "Vi får hitta på en massa roliga saker med våra vänner ändå".

Men i morse!

Jag klev ut där - helt oförberedd - i morgonrocken. Det blåser is och ondska in under slagen, turbulerar förbi bröstet, ner över magen samtidigt som upp, genom skallbenet och in i hjärnan. En röntgenvind av kyla som blåser rätt igenom kroppen men lämnar små, små, små iskaktustaggar i alla organ den passerar. Kraniet krymper till hälften av kylan och trycket får hjärnan att sluta fungera så att lämmeltåg av jävulska vintermikrober med isborrar kan ta sig obesvärat in genom den vidöppna fontanellen och sätta igång och sprida pimpelhål av skräck över syn- och logikcentrerna. En enda liten borr kanske inte skulle märkas så mycket, men när de börjar skruvas in i dig från alla håll samtidigt! Motorikcentrat är apatiskt och helt onåbart och de minnesceller jag håller allra mest av flyr i panik och protest ner mot halsmynningen, slinter på den glatta matstrupen och dör frätdöden i en exeptionellt sur och bitter magsäcksmiljö.

Och sen. Insikten. CLEMATIS ÄR EN KLÄTTERVÄXT!

Clematis har haft den goda smaken att slå knut på sig sig själv runt balkongräcket. På två hundra ställen.

Det var därför grannarna i morse vaknade av rasistiska slagord och ett hjärtskärande dödsångestvrål.

6 Comments:

At 01 november, 2006 15:12, Blogger Anton Berg said...

Bra text men... VILKEN FIN BILD!

"Två"

 
At 01 november, 2006 16:28, Blogger Thomas Pihl said...

komma igenom mörkret att bli

melankolik

ge igen med samma mynt

gräva ner sig i melankoli

 
At 01 november, 2006 16:47, Blogger Anders said...

- Hur ska ni kunna koppla ihop flera datorer till ett nätverk i den här gamla ladugården, och vad är det som stinker så?
- Me' lan, kolik.

Seb, toppentext!
Du måste helt enkelt flytta längre norrut och tilta kroppen med en rejäl fryschock!
Jag kollar om vi söker några programmerare..

 
At 02 november, 2006 12:07, Blogger Thomas Pihl said...

Quoting myself.

 
At 02 november, 2006 13:34, Blogger Måns said...

Fråga: Är inte Clematis en frukt?
(Nej, Anton - jag blandar INTE ihopa med Clementin.)

 
At 02 november, 2006 14:07, Blogger Tor Billgren said...

Men Sebastian, vad är det här för gnäll? Själv frös jag om fingrarna när jag skulle ut på stan igår, men jag svor inte, utan gick in till körsnärn och köpte mig ett par prima skinnhandskar. Därefter frös jag inte. Och vem tvingade dig att lirka loss clematisen i morgonrocken?

 

Skicka en kommentar

<< Home