Utbliven referens skapar tomhet hos konstvänner...

Jag kände på mig att det skulle komma...

De senaste veckorna har jag skrivit en hel del om konstnären Jone Kvie, framförallt för att jag fascineras av hjälmen ni vet. Jag har i samtliga texter valt att utelämna en viss referens - något som jag misstänkte inte skulle undgå kommentar. Och nu har det börjat.

(Den vänlige) brevskrivaren klagade på att jag i Kvie-texten inte "ens i förbigående" refererade till Anish Kapoor, som också jobbar med illussioner och bottenlöshet. Jag svarte:

[...]Kapoors utställning på Malmö Konsthall för sju åtta år sedan är en av mina största och mest avgörande konstupplevelser. Det var också det första jag tänkte på när jag fattade grejen med Kvies svartpigmenterade hjälm. Men när jag funderade närmare på det, förlorade kopplingen sin relevans. Visst, de använder samma teknik, men där upphör likheterna. Man behöver väl inte referera till Leonardo Davinci så fort man recenserar måleri, bara för att det rör sig om samma teknik?

Eftersom det ständiga referensmalandet är det jag irriterar mig på mest i många av mina kollegers kritik, valde jag att utelämna Kapoor. Effekten av hjälmen framgår tydligt av bilden/beskrivningen utan Kapoor. Jag anser att man kan skapa en vettig konstkritk och konstrapportering även utan den konventionella referenshysterin. Jag väljer att tillerkänna samtidskonsten självständighet, och har inget behov av att inför läsare och kollegor briljera med teoretiska kunskaper.[...]

"Untitled" av Anish Kapoor.

"Helmet" av Jone Kvie. Användandet av svart pigment för att skapa bottenlöshet är som att använda linearritning för att skapa perspektiv i en målning. En konvention, med andra ord.