Ungdomsgäng, olyckor och mord

Anton gjorde en dokumentär. Tonåren: Det värsta jag varit med om, hette den. Den var bra.

Det är grymt att få en inblick i deras tillvaro. Den är så oerhört annorlunda från vad jag själv kommer ihåg. Det är verkligen noll identifikation. Inte ett dammkorn. De representerar allt jag inte tål. Allt jag inte tålde. Ständigt ständigt ständigt tuggummitugg, religiöst hyckleri, skitsnack, elakhet... Att vara på lektionen för att vara med sin kompis som man har bjudit dit - det är helt perverst.

Men ändå blir inte intrycket av tjejerna gräshoppslikt. Det är bra.

Ljudet är hela tiden mycket bra. Fåglar och trafik. Kassettdagboksidén är enkel men briljant. Hur kunde du avstå från frestensen att kalla programmet Ungdomsgäng, olyckor och mord? Schysst med en kille som respekteras för att han pluggar. Tyvärr är det väl för att han är snygg? Hade han varit en ful/tjock/nördig plugghäst hade det förmodligen varit andra bullar... Eller är jag fördomsfull?

Grupparbetetelefonaren är en höjdpunkt. Man hör rösten på henne i andra änden - det är fantastiskt bra. Mikrofonen befinner sig mellan tjejerna, de pratar med varandra. Sånt är alltid bäst. Naturlig konversation. Fråga-svar är hemskt egentligen.

Musiken är bra, alla tre låtarna. Bäst är marimbalåten, den är eftertänksam och tankfull. Vad är det för något?