Rakbladsvass smärta

I Sundsvall såg jag en, i Kiruna tre. I kön till vårt autograftält i Trollhättan stod två.

Tjejer. 10-13 år gamla. Med armarna fulla av elaka röda ärr. Ärr av vassa rakblad. Ärr av ängslighet. Ärr av hål. Något som saknas.

Vad är det? Kärlek från vänner? Kärlek från föräldrar? Omtanke från en syster? Kramar från en bror? En kille som kysser?

Eller är det en känsla av att inte duga? Att inte få vara med? Att inte känna sig hemma därute i livet?

Något är det som fattas i alla fall.

I tidningarna skrivs det massor om mediesamhället, att bilden av tjejer är så skev, att unga tjejer jämför sig med Rosingar, Gynningar å Emmor å hellre vill vika ut sig än att gå på universitet.

Samma tidningar lyfter sedan fram några Emmor, några Gynnignar eller kanske några Rosingar som veckans babe eller veckans date eller veckans kändisflickvän.

Veckans hån mot 1000 och åter 1000 tjejer?

Jag vet inte. Jag ser bara det jag ser. Det är så svårt med samband. Vad är orsak och vad är verkan?

Att tjejerna som syns i rutan och i pressen inte har armar med ärr efter ångesten betyder ju inte att dom själva mår lika perfekt som deras tänder gnistrar.

Eller att dom skapar ångest.

Men ångesten finns där och det är bland tjejerna man kan se den. Det gör ont att se.

Jag vill bara säga något. Som att det går över. Livet blir kanske inte bättre men man blir bättre på att leva det.

Häng i allihopa. Bakom nästa hörn väntar kanske inte La Dolce Vita men väl en vacker soluppgång, eller en fantastisk låt på radion, kanske ett oväntat leende på en oväntad person, kanske kanske kanske händer det något som du kan spara som ett bra minne att komma ihåg.

Samla dom goda dagarna.

Men det låter ju helt jävla frireligiöst. Och vem är jag att predika?

Inte fan vet jag.

Jag vet bara att det gör ont i mig när jag ser ärren. Hur ont ska det då inte göra i de som skär?