Från skroten i Ula

Imorgon klockan nio ska översättningen va klar. Därför sitter jag här nu. Och naturligtvis slutade just tangentbordet på min dator att funka. Jag får låna pappas. Alla inställningar är fel, jag sitter snett, han har säkert virus och jag saknar mina ordlistor som jag brukar använda. Dessutom snackar lillasyrran i telefon med sin kille fast jag behöver den för att komma åt internet. Jag spelade som en kratta när jag kompade syrran på hennes konsert idag och allt fikande hos fyllande mostrar och bakande tanter gav mig en sjukt skum kaffe- och insulintripp. Jag kunde känna i mjälten hur hjärtat bankade som i en sädesärla. Och nu kliar det på bröstet. Jag har haft det en gång förut. Det kommer lite i taget i några dagar, och sen blir det nästan olidligt. Jag är väl allergisk mot nånting. Men vad? Och varför bröstet? Det är ju så stort, kunde det inte varit tummen eller örsnibben istället? Men idag, efter halva syrrans program, klev en grov medelålders man med rutig flanellskjorta uppknäppt till magen och håret på ända in i salen tillsammans med en liten madickenflicka i röd sommarklänning. Enligt syrran såg de ut att lyssna mest intensivt av alla och gubben klappade flickan på armen. De tog flera gånger av vaniljsåsen och hallonröran till muffinsarna och efteråt kunde man läsa i gästboken: j o N n A, med spretiga barnbokstäver och under det Lasse i Ula.