Irrhall!

Hej Kustarnik!

Förlåt att jag har dröjt så mycket med att skriva. Men det är så mycket som gör anspråk på min tid just nu. Jobbet, lillan, facebook. Och så är jag med i en teaterföreställning på Folkteatern. Jag ska vara med i kören på en Brecht-pjäs. Kom hit och titta på den vettja! Premiären är den 5 mars och sen är det 24 föreställningar fram till slutet av april.

Jag tjatar mycket om att jag blivit så blödig sen jag fick barn, men det har jag verkligen. Eller, troligen föddes jag blödig, men det bubblar upp till ytan mycket snabbare, oftare, än tidigare. Nu, när jag parkerade den gamla sunkiga guldfärgade lånebilen från verkstan och radion knastrade fram snöoväder i Stockholm och demonstranternas reaktioner på Mubaraks tal: talet som ropas ut ur högtalarna överröstas först av ett surr, ett sus, ett brummande av röster som övergår i ett skanderande som är så taktfast att det piskar i öronen: "irrhall, irrhall, irrhall". Det är ingen fyndig talkör på rim "stoppa borgarna i papperskorgarna", det är inget överdrivet blodtörstigt "död åt diktatorn", det är en oförställd känslomässig reaktion på att en förbannad kackerlacka som har förstört livet för dem så länge de kan minnas, vägrar att ge upp, vägrar att fly trots att skosulorna smattrar omkring den - "Försvinn! Schas! Bort! Vi vill inte se dig mer!". Jag måste skaka på huvudet när irrhall-kören bubblar upp mot tårkanalen. Och i förrgår kväll, framför en UR-dokumentär om mineralutvinning i Kongo - kongoleserna pratade så jävla bra franska. Jag vet, det är ett rent sverigedemokratiskt drag, men det är nog också högst mänskligt, att bli extra berörd om det man ser känns nära. Och det känns ju mycket närmare när de uttrycker sig på det språk jag pratar med min dotter, när jag uppfattar nyanserna i det de säger utan att behöva fantisera in emfas i svarta undertext-remsor. Oerhört gripande. Kameran får följa en arbetare ner i gruvan. 30 meter ner. Inga säkerhetsanordningar som helst, bara trångt, blött, varmt, mörkt och farligt. Ett smalt ben vid en grönskiftande vägg - "här ligger en död och mineralen vi ser här uppe är cobolt". Med helikopter över en zon där man dödar för gruvorna. Helikoptern tvingas gå ner för att undvika ett förband av paramilitärer. Kameran närmar sig en gruva. Upp ur hålet i marken rusar män med stenar i händerna, beredda att kasta, med höjda spadar, beredda att slå in en skalle. Det är på allvar. Nerver redo som laddade råttfällor. De eller jag. Folk har det så. I sin vardag. Jag hämtar en kaffe på jobbet och förbannar småtetrorna med hållbarhetsmjölk som ALLTID stänker när man rycker av skyddsfolien! En lastbilschaffis försöker smuggla coltan över gränsen till Rwanda - "Vet han om att han riskerar tio års fängelse för det här?". Enstavigt svar. "Nej".

Jag jobbar mycket med min karaktär för tillfället, med min självdisciplin. Jag har olika verktyg på nätet, på telefonen, på datorn, på papper. Det går så där. En app till luren heter habit streak och bygger på ett system som neurologiprofessorn och beteendeexperten (eller jag tror i alla fall han var båda de där, fast han är väl död?) Jerry Seinfeldt använder sig av - du får ett streck för varje dag du uppfyller din goda vana, men missar du en dag så får du börja om på noll. 0. Det är bara godvanestreaks som räknas och meningen är att det ska va pissjobbigt att hoppa över att göra det man har föreskrivit sig när man har nått nytt rekord för då måste man ju börja om från början igen. 0. Problemet för mig är att det inte är pissjobbigt att skita i det när rekordet är tre. 3.

Sen vill jag passa på att berätta lite om min dotter också. Min fina, fina lilla dotter. Jag har en vän som på facebook konsekvent kallar sin son för "den underbare". Vi hade inte träffats på rätt länge och jag märkte att jag blev förvånad när jag kom på att javisstja, hon är ju faktiskt väldigt trevlig. En annan sin dotter för "sessan". Nu är de två döttrar: "sessorna". Konsekvent. Tillbaks till min dotter då, finaste, sötaste, hon håller på att lära sig prata. Ni vet, man gör fel i början. Komde, domma, en ög, två ägger, dinnian. Det sista, dinnian, är franska och betyder apelsinjuice, jus d'orange. Hon är fortfarande lite bättre på svenska. En annan vän drog en historia om sin son varje gång vi köade till kaffeautomaten. "Arvid ba, imorse: "mamma, vajföj haj du ingen snopp!" haha, Arvid alltså!". Fan, jag är en av dem: dinnian, dinnian, dinnian.

Hatar inte ni också när ni läser en gripande eller engagerande krönika i något dagblad och det precis under texten kommer patetiska inne/utelistor av samma skribent om prylar och shopping? Det är som en örfil: "Ha, blev du berörd av det jag skrev? Du glömde: jag är proffs. Jag vet vilka strängar man ska spela på. Haha, fast det här är mitt riktiga jag som pratar: asså jag haaaatar ikeas matlådor - locken passar ju a l d r i g!". På radion idag, nån gubbe gjorde en krönika om snön i New York. "Trottoarerna är renskottade redan innan vägarna är det. I alla fall på Manhattan. Jämför det med Stockholm! Det är vanligt folk som har skottat, inte staden. Tänk er det i Sverige att nån går ut och skottar trottoaren på eget initiativ. Nä, det ska ju kommunen göra!". Sen fortsätter han: "Ja, jag vet att många på Manhattan har tjänstefolk som är lätta att kommendera ut. Och den lågavlönade diskaren, latino, på nån restaurang kan ju lika gärna få gå ut och skotta lite. Men ändå!". Va fan. Tänkte han inte innan han började? Kom han på det på vägen? Det är som när man luktar svett, men tror att man kommer undan med det om man ropar "men gud, jag luktar ju jätteilla". Att kabla ut det över Sverige som en sanning: "Men ändå! Man slipper i alla fall snön!"."Dinnian, dinnian, dinnian"!

Jaja, Kustarnik, jag får nog sluta där. Mitt kaffe har kallnat och hållbarhetsmjölken luktar surt - jag tror det är han självdisciplins-Jerry som försöker kalla på mig från sitt moln. Eller lever han fortfarande kanske? Det är så många som har dött den senaste tiden. Nyman och Oscarsson och han som sjunger "give me just a little more time". Hur är det med Erland Josephson? Följer ni Gradvall på twitter? Hans flöde har den senaste tiden i det närmaste varit en ström av nekrologer. Men när Gary Moore dog var det tyst. "But I ain't got no blueeeees, for you!". Tänk på vad ni gör - en vacker dag kan det vara att inte göra det som blir ett statement.

Bye Kustarnik, och puss!

/Sebastian