En blygsam man går vidare
Efter några dagars sorg över att ingen här på Kustarnik brytt sig om att kommentera min P3 Dokumentär om Göteborgsbranden har jag äntligen kunnat gå vidare.
Tors grundande av denna kommunikationsmetod var ju i mångt och mycket en reaktion mot att artiklar, program och inslag bara går förbi, okommenterade och odebatterade.
Men jag är inte bitter. Inte ett endaste dugg sur eller ledsen. Jag kunde inte bry mig mindre om att ni inte brytt er alls.
Trots att det kan vara det allra bästa jag åstadkommit, trots att jag ansträngt mig å det yttersta, trots att jag vissa dagar satt 16 timmar framför redigeringsskärmen, trots att jag... nåväl. Jag är inte bitter.
TY!
Vår egen Redaktör, vår egen Josefsson to be, vår egen stjärna på eko-himlen, allas vår egen babyfejs wonderboy har uppmärksammat mig!
Bo Göran Bodin, aka BG, mannen som avslöjade Ringholms skattefifflande fotbollsklubb, mannen som just nu toppat ekot med polisens låtsaskamp mot knarket, mannen på alla journalisters läppar, DEN mannen hade lyssnat!
Och han fan det gott!
- Du ska vara nöjd!
- Det var ett jättebra program du gjort!
Sa han.
Se upp, ärade jurymedlemmar i samtliga radiopris, snart kommer en lyssningsupplevelse drabba er...
posted by Anton Berg @ 13:18
12 comments
12 Comments:
Anton, vi är ju alldeles för seriösa för att kommentera något vi inte har sett eller hört.
Åtminstone tänker jag själv så - jag vill noggrannt höra ditt program innan jag skriver en kommentar.
Och ingen tid har funnits under veckan, men NU (i detta nu, alltså) klistrar jag in P3 Dokumentärs podradiolänk i mitt iPodder-program.
38% är redan downloadat.
Sen ska jag lyssna på programmet, medan jag sorterar ut gamla urvuxna skjortor ur garderoben. (E är i Hamburg.)
Jag hittade förresten en Antonmässig skjorta, den ska du få när du kommer hit den 30:e.
59% nerladdat, jag börjar bli nervös. Visst är det ett ganska otäckt program?
Bra. Då ska jag lyssna. Jag lyssnar av princip aldrig på något utan att en fackman uttalat sig om det i positiva ordalag innan.
Skämt åsido har jag haft en 160-mannafest att arrangera, och en del eftersläckning att ta i tu med. Har inte tagit ett professionellt handtag sedan dess, börjar blir dags.
Själv har jag fortfarande fullt upp med att försöka lista ut vart du försökte länka i ditt Brideshead-inlägg...
Men jag ska lyssna så fort jag lyckats begripa vad du ville visa den där gången.
Och.
Brunch imorgon.
Våfflor.
Smarre!
Okej, håll i hatten, Anton, för här kommer fint beröm.
Inte från mig, för jag har inte lyssnat.
Men från min lillasyster som är 19 år och hennes 20-åriga pojkvän. De lyssnar mig veterligt aldrig på radio utöver enstaka dunkadunkaprogram. Men i söndags var de ute på biltur i sin nyligt inköpta lätt begagnade sportbil CTV-5Rxfi MultiTurbo 4WD Special Edition importerad från England med ratten på fel sida.
De hade bara tänkte köra till macken, men av en händelse testade de radion och blev tvungna att köra till raketbasen Esrange (4,5 mil från Kiruna. Enkel väg.) och tillbaka igen för att de inte kunde sluta lyssna.
De kom till oss och drack kaffe efteråt och det var det enda de kunde prata om.
Det är ett gott betyg, Anton.
Tog ett varv på Östra kyrkogården igår kväll för att känna stämningen. Gick förbi ett antal "brandgravar", överdådiga minnesvårdar i spegelblank svart granit - fullkomligt översållade med ljus och marschaller. Brandminnet lever.
Jag hörde. Jag tillhör ju inte ligan här, som jag ofta läser med nöje. Men jag hörde. Jag hade bråkat med min hustru och stod och vek tvätt i vårt sovrum med stängd dörr, och jag hörde. Jag har inga professionella invändningar. Men det var ett obehagligt och nära reportage. Obehagligt när brandkillen, som verkade oerhört sympatisk och öppenhjärtig, berättade att folk slog på brandkårspersonalen; samma obehaglighet som de ungdomar och föräldrar som hade vänner/döttrar/söner i kaoset fick besked av en desperata poliser att de måste för fan ge sig i våld därifrån, så att de kunde göra sitt arbete. Ett öppet reportage. Vittnesbörd.
Jag lyssnade i helgen, Anton.
(Länge leve podradio, nätradio och alla sorters arkiv!)
Och som jag sa till Tor i telefon - man förundras alltid över hur dokumentärskapare ofta lyckas få tag i så bra intervjupersoner. Intervjuade du fyra brandmän och uteslöt tre? Eller gick du på rekommendationer? Eller hade du lite flyt?
För brandkillen är verkligen fantastisk. Honom skulle jag vilja luta mig mot om det blåser.
Den chilenske (?) killen är också fin. Han som pratar om paddelbilderna i slutet.
Jag är ungefär en miljon gånger mer intresserad av nutidshistoria än av äldre grejer.
Jag minns ju branden mycket väl (även om jag bodde i Ryssland när det hände) men jag minns inga detaljer. Hade till och med glömt hur domen föll.
Kanske är sådana här berättelser ännu mer intressanta om man var liten när det hände. Om man bara fått det fragmentariskt återberättat, men nu får hela bilden. Som för Anders syster. Och som för mig när jag nyligen slukade U137-dokumentärerna på både P3 och SVT.
Nu har jag också lyssnat. Måste säga att du gjort ett strålande jobb, man blev verkligen illa berörd efter ett tag, samtidigt som man satt som klistrad.
Du har som sagt hittat extremt bra intervjupersoner. Och det är tur att du gjort allt så bra, när du har ett så svårt format att arbeta med. Det är väl en smaksak, men för mig blir musiken rätt distraherande, även om jag vet att det är P3-mallen och det naturligtvis är bra att sända dokumentärer i P3 också.
För övrigt har jag hört flera personer som har pratat om dokumentären. Och de har tyckt att den var grymt bra.
Sammantaget: Anton Berg visar ytterligare en färg i sin palett och får (med hänsyn till formatet) full poäng av Angereds-juryn: Ten points, dix points!
Thomas: Jag har läst en massa gamla artiklar om branden och fastnade för Gunnar (brandmannen) eftersom han sa:
- De hade mobiltelefoner i händerna som ringde.
Om de döda.
Jag tänkte att om han greps av en sådan detalj när ahn var inne i lågorna så borde han ha mer att berätta.
Sen visade det ju sig att han var ett radiomässigt under, han pratade ju i färdiga soundbites.
Så där hade jag flyt.
Killen var ursprungligen från Nepal. Han pratade jag länge med i telefon. Han kändes stabil direkt.
Gustaf: Om man lyssnar på pod-versionen är all musik (alltså låtarna mellan snacket) borttagen.
Första timmen körde jag mer musik än vanligt (i P3-programmet) och det var jag missnöjd med när jag hörde sändningen. I andra timmen var det bättre, då klipte vi ner nästan varje låt till 2 minuter och spelade "bara" sex stycken.
I. t. fisk: Tack. Hoppas ni är sams nu, du och din fru.
Varsågod. Och absolut. Vi blir alltid sams.
Och när vi inte är sams, så lyssnar jag på radio. Det är en s.k. win-win situation.
1. Det var inte överlastat med bakgrundsmusik. Ibland ligger det lite nära mickey mousing, där varenda känsloläge och varenda händelseförlopp illustreras musikaliskt eller med ljud. Men som sagt: Du går inte över gränsen.
2. Programmet är ett lysande exempel på hur viktigt det är med förarbete. Att inte bara nöja sig med tre telefonsamtal och tänka att ”NU har jag tillräckligt med folk till mitt program”. Man måste göra research, och framförallt våga tacka NEJ till folk som man har pratat med. Alla som medverkade i programmet var lysande. Fantastiska berättelser. Jag antar att det delvis beror på att de har berättat sina berättelser många gånger förr, men det fanns ändå inget slentrianmässigt eller mekaniskt i berättandet.
3. Programmet är också ett lysande exempel på hur viktigt det är att tänka på ljudet UNDER inspelningen. Det är så jävla lätt att försumma det, ha för stort mikavstånd, få med blåst och puffar. Det var inget sånt här, utan klockrent radioljud hela vägen.
4. Mycket fint mixat och korsklippt. Jag fick flera gånger känslan av att det var "självklart" gjort. Att du hade hittat nån sorts nyckel till berättelsen som gjorde att bitarna föll på exakt den plats där de hörde hemma.
5. Jävligt skönt att du inte hade med några gråtattacker eller något sånt. Mannen under rättegången var självfallet OK.
6. Rättegångsljudet är skrämmande men mycket bra. Vilka gubbar det verkar vara, åklagarna… Jag antar att du var ute efter SOS Alarm-ljud också? Är det svårt att få ut?
7. Så här i efterhand kan jag tycka att det var märkligt att festarrangörerna inte fick någon påföljd. Att det skulle ha berott på medias och befolkningens tryck att få en svart/vit upplösning på historien är oerhört ruttet. Arrangörerna hade ett odisputabelt ansvar för utvecklingens gång.
8. P3 dokumentärer är ett bra koncept. Närhistoria är det som förvrängs mest. Man tror att man vet allt om det, eftersom man själv var med och läste tidningarna i realtid, under själva förloppet. Men man måste alltid påminnas.
Skicka en kommentar
<< Home