T-Rex

När jag var liten hette en av mina stora hjältar Mats.
Mats var fyra år äldre, hade egen cykel och bodde granne med mig.
Mats skaffade Stenmark-mössa före mig. Mats fick gå och handla glass i affären helt på egen hand. Och Mats visste hur många hästkrafter en Scania-dumper eller en Volvo-schaktmaskin hade. Mest av allt visste Mats om Catepillars, dom enorma gula vägarbetsmaskinerna från USA.

Det byggdes överallt i Figeholm när jag växte upp. Kärnkraftverkens tid var kommen. Tre reaktorer uppfördes under femton år och med atomklyvningen kom jobben och med jobben kom människorna.
I lilla Figeholm fick man bo naturnära, grannära och jobbnära.

Mark köptes, hus ritades, byggjobbare hyrdes. Och så kom dom då.
I rader, ibland så många som tre på samma ställe, ofta uppställda på lastbilsflak för transport, men lika ofta igång: GRÄVSKOPORNA!

Mats tog med mig, jag var fyra, han åtta. Vi kunde promenera långt, säkert två, ibland tre hus bort. Bara för att få se en ny grävskopa gräva.

Dom på hjul var ofta lite av en besvikelse. En riktigt bra grävskopa skulle ha larvfötter. Den skulle gräva inåt (några grävde faktiskt utåt!), helst ha en annan färg en den vanliga gula och ju större dom var, desto bättre.

Vi stod länge och tittade. Tittade på hur dom tog stenar som var större än oss bägge tillsammans och svalde i deras skope-gap. Med ett grin fyllt av skopetänder försvann sen stenen upp på ett flak. Ibland hamnade stenarna lite snett, då puttade bara grävmaskinisten lite lätt med skopan på stenen – dutt dutt – så föll den rätt med ett tungt brak.
Sten mot metall.

Vi stod där och tyckte det var oerhört häftigt. Att få stå så nära.
Mats stod alltid ett steg framför mig. Jag var yngre och mer rädd. Hade jag förstått vad ordet coolt betydde hade jag tyckt att det var coolt att stå nära Mats.

Det larmade och bullrade, smällde och fördes oväsen men det gjorde det hela bara mer spännande. Vi stod kvar tills pappa kom och hämtade oss.

Ibland fick jag följa med pappa, han tog cykeln och så åkte vi till andra änden av byn och tittade på grävskopor där istället.

Alltid med stora ögon och halvöppen mun. Alltid ett steg bakom.

***

Jag kom att tänka på det här igen när jag fastnade vid köksbordet igår. Tre stora gula grävskopor jobbade, grävde, lyfte, bände, puttade för fullt utanför. Jag satt stilla i säker femton minuter och bara tittade. Glodde. Mindes. Och kom ihåg tjusningen med Dom Stora Maskinerna.
Dom har alltid påmint mig om Tyrannosaurus Rex. Dom mäktigaste, största, farligaste och häftigaste skräcködlorna på sin tid. Grävskoporna är lite som dom. Oerhörda krafter, grinande gap där jättekroppar försvinner i en enda munsbit.

***

Idag har Mats jobbat i nästan tio år. Som grävskopemaskinist.